13 april 2025
Kulturstipendiaterna på scen på Konstmuseet
Emelie Röndahl och Lena Trapp, Stenastiftelsens kulturstipendiater 2024, gav oss en spännande inblick i sina respektive konstnärskap på Konstmuseet en kväll i mars.
De båda konstnärerna har visats i två utställningar på Göteborgs Konstmuseum sedan i december 2024 fram till den 6 april 2025. Emelie Röndals ryateknik visas här med stora verk där olika personer, hennes hund och familjen är avbildade. Verken har långt hängande trådar med motiv som är lite suddigt och rinnande medan det på baksidan är mer av ett fotografi. I utställningen ligger också långa röda trådar på golvet som kan associeras till den lösa tråden i en väv.
I Lena Trapps utställning möts vi av ett mörkt rum med en stor undervattensvideo med böljande sjögräs som upptar en hel vägg, en stor snäcka och en sittande figur klädd av hår. Hon rör sig här mellan dröm och verklighet, mellan skulptur och rörlig bild, och mellan animationer och mer traditionella uttryck.
Emelie Röndahl inledde kvällen med att berätta hur hon hämtat inspiration redan som mycket ung och att hon sen hade en mer utforskande tid under tonåren, då lite mörkare sidor framträdde och musiken var viktig. Under den tiden väcktes också ett stort intresse för bilder och Francis Bacon var en inspirationskälla.
Emelie studerade vid HDK , där hon tog avstamp i 70-talskonst med textil och kropp som centrala inslag. Det var 2018, i samband med att hon ställde ut i Istanbul, som hon började vända blicken från utåt till inåt. Emelie arbetar med foto som motiv och utgår från det i sina vävar. Under coronan började hon väva bilder av familjen.
Hur kom det sig att det blev ryakteknik?
Emelie blev intresserad av ryatekniken och dess dubbelsidighet. Hon berättade att ryan har en intressant historia och att den har ett fint arv från vardagen. Ryan hade en närhet till kroppen och man använde den ursprungligen som ett täcke med den släta sidan utåt och den mer ulliga inåt. Hennes fokus på ryan ledde fram till en doktorsavhandling på HDK-Valand 2022: Crying Rya: a practitioners narrative through handweaving.
Emelie berättade att hon har intresserat sig för kroppar, och rumpor har blivit ett motiv som Emelie använder.
”Det är kul att fota rumpan från en snygg vinkel och det känns bra att stirra på den kroppsdelen och samtidigt känna en viss ömhet för sig själv”, sa Emelie, som beskrev hur vi kämpar med våra ideal.
Hon har också intresserat sig för våld, känslor av panik och maktpositioner i familjen och visade en rad verk som har berört henne – verk från andra konstnärer som också har vävt sin konst. Emelie ser nu fram emot sitt kommande projekt – en utställning på American-Swedish Institute i Minnesota, USA, som tar upp historien om ryan och dess betydelse.
Lena Trapp har en bred bakgrund inom konst och design. Hon utbildade sig tidigt inom smyckekonst och järnsmide i Köpenhamn.
” Det var en viktig utbildning där jag lärde mig att man inte fick göra misstag. Ett enda litet snedskär och föremålet var förstört. I New York lärde jag mig sedan fotografi, såväl kommersiellt som konstnärligt. Och kom fram till att man kan skapa vad man vill”, berättade Lena Trapp.
När 3D dök upp var det något helt nytt och Lena har nu jobbat med detta i 10 år. Det framgår tydligt av utställningen att Lena inspireras av vatten och hav, vilket har sitt ursprung i uppväxten på somrarna hos hennes mormor på Smögen.
”Havet skapade ett lugn och en trygghet. Det är en sådan intressant rörelse i vattnet. Havet kan ses som en symbol för kroppen – ett bräckligt hav”, sa Lena, som har ägnat sig åt dykning och rest över hela världen för att dyka.
När Lena ärvde en symaskin började hon sy. Ett intressant projekt var då hon fick ett uppdrag att göra ett konstverk till NK:s parkeringshus i Göteborg. Det mjuka djuret och tyget står i stark kontrast till det hårda betonghuset för bilar.
Hon beskriver hur animation som konstform, av vilket det stora videoverket i utställningen är ett exempel på, är mycket tidskrävande. Det gäller även processen med snäckan där hon använde en ny teknik, fräste ur formen och lade sen på lager på lager, vilket tog 3 månader.
Lena beskrev också att hon är intresserad av hår då hon ser det som både något dött och något levande. I utställningen finns den långhåriga skulpturen som framkallar olika associationer.
Att arbeta med olika material har varit något av ett kännetecken för Lena. ”Jag har alltid velat testa mig fram och att testa olika material. Det som är omöjligt brukar jag se som möjligt”, avslutade Lena Trapp sin presentation.
De båda Stenastipendiaternas utställning har lockat många besökare och har givit oss en inblick i såväl ryans som undervattensvegetationens världar.
Läs gärna mer om Emelie Röndahl och Lena Trapp och den välbesökta vernissagen.