5 november 2019
Samtal med Isabelle van Keulen
Isabelle van Keulen hade precis avslutat en repetition med några elever från Högskolan för scen och musik när jag träffade henne i ett av musikrummen. Isabelle tog emot mig med ett stort leende och bad mig omedelbart att berätta om Stenastiftelsen, som hon visste finansierar gästprofessorprogrammet. På ett par minuter gjorde jag en sammanfattning av stiftelsens storlek, breda verksamhet och generösa bidrag till forskning och kulturverksamhet. Inte oväntat var det stödet till kulturlivet, som hon menade oftast kommer i sista hand, som gladde henne särskilt mycket.
Jag bad Isabelle att berätta om sin barndom och uppväxt i den lilla holländska staden Midjrech.
– Jag kommer från en konstnärsfamilj. Min far målade och var professor i visuell kommunikation. Min mor spelade inte själv men klassisk musik var ett måste för henne och alla mina syskon är på något sätt engagerade inom kulturlivet. Min äldre syster lärde mig tidigt att läsa noter och när jag var fem år började jag i musikskola. Det vanligaste är att man börjar med blockflöjt men jag ville absolut spela violin. Det hade jag velat ända sedan jag som riktigt liten för första gången lyssnade på Beethovens violinkonsert tillsammans med min mor.
Isabelle vann sin första tävling redan när hon var 10 år. Framgångarna fortsatte sedan med en första placering i Menuhin Competition i Folkeston 1983, för att sedan krönas med första priset 1984 i tävlingen Eurovision Young Musician of the Year. Isabelle gav sig sedan ut på långa turnéer runt om i världen.
– Var du inte rädd att ge dig iväg på långa resor utan stöd från någon hemifrån, undrar jag.
– Jag hade redan flyttat till Amsterdam då för att studera vid Sweelinck Conservatorium och visat mina föräldrar att jag klarade mig bra själv. Jag har alltid varit en mycket självständig person men så här i efterhand kan jag väl se att det kunde varit riskabelt.
Isabelle bor sedan 20 år tillbaka i en liten by söder om London. Där finns bara en kyrka och fem pubar, säger hon skrattande, men jag älskar stillheten och tystnaden. Naturen finns runt hörnet och i min lilla trädgård kopplar jag av med att rensa rabatter och klippa gräs. Rosor och gladiolus, helst koboltblå, är mina favoriter men jag avskyr orangea blommor. Jag gillar att laga mat och går till gymmet för att jag måste. Läsning är en annan hobby, gärna brevväxling mellan kompositörer. Det är jättespännande att läsa om deras liv och det ger en djupare förståelse för den musik de skapat.
– Har du något favoritinstrument och vilken kompositör håller du högst, frågar jag?
– Det är svårt att svara på. Jag spelar både violin och viola men måste jag välja blir det nog viola. Av alla kompositörer är Beethoven den störste för mig. Han var den förste som inte tillhörde något furstehov och komponerade på beställning, han ville vara fri och oberoende, Beethoven är med mig varje dag.
Isabelle är sedan 2012 professor vid högskolan i Luzern för violin, viola och kammarmusik och har dessutom en tjänst som gästprofessor vid Musikaliska Akademin i Oslo. Detta vid sidan av alla konserter och skivinspelningar. Ingen liten arbetsbörda kan man tycka men att jobba så mycket fungerar bra för mig, förklarar Isabelle. Jag skiljer inte på arbete och fritid. De flyter ihop. Musiken ger mig hela tiden mer, ger mig energi.
– Varför tackade du ja till att komma till Göteborg och arbeta som gästprofessor, frågar jag till sist?
– Göteborg och Göteborgs Symfoniorkester känner jag till sedan tidigare och när jag blev lovad att få arbeta väldigt fritt med studenterna under mina tre projektperioder kunde jag bara inte säga nej. Studenterna här är fantastiskt duktiga, väl förberedda, öppna och vänliga. Det kunde inte vara bättre.
Text: Margita Björklund
Bild: Magnus Gotander