LYSEKILSPROJEKTET

Inom Lysekilsprojektet vid avdelningen för elektricitetslära vid Uppsala universitet, bedrivs forskning inom vågkraft. Principen för ett vågkraftverk är relativt enkel. En boj vid havsytan absorberar delar av vågornas energi, som genom en lina överförs till en direktdriven permanentmagnetiserad linjär generator, placerad på havsbotten.

I generatorn omvandlas rörelseenergin till elektrisk energi. Den direktdrivna permanentmagnetiserade designen har valts för att minska systemets komplexitet. En direkt konsekvens av detta val är den resulterande låga och varierande hastigheten. Den i sin tur resulterar i att utspänningen från generatorerna kommer att variera både i amplitud och frekvens. Systemet är därmed beroende av aktiv kraftelektronik innan nätanslutning kan ske.

Installationen av projektets första vågkraftverk skedde 2006. Ytterligare elva vågkraftverk och två marina ställverk har därefter installerats på projektets testanläggning utanför Lysekil.

Stena Stiftelsens bidrag till Lysekilsprojektet har finansierat arbetet med den elektromagnetiska och mekaniska designen av denna typ av långsamt gående linjära permanentmagnetiserade generatorer. Störst fokus har lagts på designen av den senaste generatorn – L12. Dess elektromagnetiska design, en ferritbaserad trefas-maskin, har undersökts med ett datorbaserat finitelement-modellerat simuleringsprogram, som är accepterat världen över. Det ger en mycket noggrann beskrivning av maskinens elektromagnetiska delar. Ferrit-designen är den första i sitt slag och innebär en stor om-konstruktion av den mekaniska designen.

Den första fullskaliga prototypen monterades och sjösattes under vintern 2013. Den andra följde några månader senare och den tredje står klar att sjösättas.

En färdigmonterad ferrittranslator.

Slutmonteringen av den första linjära ferritbaserade generatorn.

Transporten ner till hamnen.